Förlossningsberättelse - WILMA
WILMA ERINA SELMA PERSSON
22jan 2013 kl:20:46
3970g, 53cm
Det är tisdag den 22januari och hela familjen tar sig en regäl sovmorgon ända till 14.00. När vi väll kliver upp är det första jag sätter igång med städningen. Jag hade städat under kvällen innan så det fanns inte så mycket att göra, men lite små plock fick det bli och så satte jag älsklingen på damsugaren.
Vid 15.30 kommer morfar (min pappa) hit och han verkligen kommenterar hur stor min mage är och hur trött och sliten jag ser ut att vara. Och ja... det var bara förnamnet på vad jag var.
När klockan börjar närma sig 16.00 (15,56 för att vara exakt) får jag min första värk. Den är inte speciellt kraftig, utan som en helt vanlig "mensvärk". men jag slänger mig på mobilen och skickar iväg ett sms till min syster: -Woho, jag hade nyss en värk!
Det dröjer inte länge föräns värkarna börjar bli såpass kraftiga att jag börjar inse att nu är det riktiga nu-är-det-snart-dags-värkar. Men jag vill ändå ta det lugnt och vänta med att åka in då jag är orolig för att jag skulle bli hemskickad. Så jag vill försöka vara hemma och klara mig igenom värkarna så länge som möjligt på egen hand, älsklingen tjatar på mig och nämner säkert hundra gånger att vi bör åka in. Men jag går istället ut till köket och ställer mig och börjar diska. Min pappa sitter samtidigt i köket och gör mig sällskap. Även han börjar kommentera att det nog är bäst att åka in. För vid detta laget hänger jag över diskhon och tacklades med värkarna som kommer allt tätare och tätare. Men vrång som jag är så ger jag mig inte förräns jag har diskat klart, sen går jag in i sovrummet och skickar iväg ytterliggare ett sms till min syster och berättar för henne att det är riktiga värkar jag har. Och även hon börjar då tjata... Ring förlossningen! Åk in! NUUU!
Efter 30-40 min vid id 16.30-16.40 är värkarna såpass kraftiga att jag inte längre står ut att vara hemma, så jag säger till älsklingen att ringa barnvakten till Wilmer. Medans vi väntar på barnvakten så åker min pappa hem, älsklingen klär på Wilmer och jag packar det sista till mig egna förlossningsväska.
RNär klockan blir runt 17 tiden är barnvakten på plats och eftersom jag har såpass ont så vill jag inte att någon ska komma upp till oss, så älsklingen får gå ut med Wilmer. Så jag passar på att "hoppa" in i duschen en snabbis. När älsklingen sedan kommer tillbaka hjälper han mig ur duschen och hjälper mig sedan att få på mig kläder, samtidigt som jag försöker andas igenom värkarna. Nu är värkarna så kraftiga att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Och jag måste vid varje värk inta speciell ställning för att det ska kännas så bra som möjligt. Luta sig mot en möbel eller mot älsklingen samtidigt som jag står på tå och trampar med fötterna är det som funkar bäst just nu.
17.23 ringer jag in till förlossningen och berättar att vi kommer in.
Vid detta laget känner jag att jag borde ha lyssnat på älsklingen och valt att åka in vid första värken vid 15,56. För nu orkar jag knappt stå upp själv och älsklingen får nästan bära mig ut till bilen.
Strax före 18.00 är vi på förlossningen och vi blir direkt visade till vårat rum. Barnmorskan undersöker mig på en gång och det visar sig att jag är öppen 5cm, varpå hon säger... Bra jobbat! Och frågar sedan om hon ska sätta på lustgasen? JA TACK!!! svarar jag.
Sen börjar vi pratade om bedövning och efter mycket velande fram och tillbaka bestämmer jag mig för att skippa ryggbedövningen (som var det jag var intresserad av) för att eventuellt förkorta förlossningen och lidandet så mycket som möjligt.
Jag känner på en gång att jag klickar otroligt bra med barnmorskan och tycker hon får mig lugn och trygg. Vi börjar prata om min förlossning som jag hade med Wilmer. Jag berättar bland annat att han föddes 20,43. Barnmorskan kollar på klockan och säger att vi förmodligen kommer att få träffa även denna lilla bebisen runt samma tidpunkt. Jag frågar när dom har skift byte och berättar att jag hade massor av olika barnmorskor vid min förra förlossning. Barnmorskan tittar då på mig och säger att jag inte ska behöva vara orolig. Hon lovar att inte gå någonstans förräns bebisen är ute.
Efter ca 1 timma vid 19 tiden görs en andra undersökning, jag är då öppen 7cm. Barnmorskan passar även på att berömma mig för hur lugn och samlad jag är. Så jag förklarar för henne att jag bara försöker ha en lugnare förlossning denna gången och inte skrika så mycket som jag gjorde när storebror föddes. Men hon svarar snabbt med att det är helt okej att gråta och skrika precis hur mycket jag vill.
Vid detta laget har jag fått i mig en hel del lustgas och det börjar bli lite otydligt vilken tid allt händer. Men jag vet att dom sätter in en kateter då jag klagar på att jag är kissnödig men inte orkar gå på toaletten. Dom sticker även hål så att mitt vatten går. Oj Oj Oj vilken lättnad, vattner svämmar ut ur mig och jag känner mig fri och lättad för några sekunder och glömmer värkarna.
Sen lämnar Barnmorskan och skjutsköterskan oss inne på rummet för att vi ska få vara ensamma en liten stund, men det dröjer inte många minuter innan jag säger till älsklingen att ringa på klockan. In rusar barnmorskan och jag berättar för dom att nu är det dags. så nu görs en sista undersökning och jag är helt öppen. PANIIIK!
Älsklingen hjälper mig upp till stående possition, för jag orkar verkligen inte ligga på ryggen längre med min kraftiga foglossning. Så huvudändan på sängen fälls upp och älsklingen hjälper mig upp till en bekväm possition där jag står på alla fyra och lufar mig mot huvudändan på sängen, nu är det dags att börja krysta.
Krystvärkarna är så kraftiga att redan efter några få krystningar säger barnmorskan åt mig att hålla igen vid nästa värk, jag får absolut inte trycka något. Det var lättare sagt än gjort, kroppen är ju gjord för detta att man lixom krystar atomatiskt, men jag lyckas iallafall hålla emot. Jag hade tidigare berättat för barnmorskan hur rädd jag är för att spricka, så barnmorskan vill såklart hjälpa mig att hindras från detta. men efter att jag hållt mig en hel värk var det dags att börja krysta igen.
Det dröjer inte länge förräns jag hör barnmorskan säga att hon ser huvudet. Nu har jag så ont att älsklingen får ta emot både en och två nyp och slag. och jag skriker som aldrig förr, helvete vad ont jag har. Jag ville bara lägga mig ner och dö och jag får världens panik. Älsklingen börjar även nu dutta på mig och försöker få mig att andas lite vanlig luft istället för bara lustgas. Men det kunde han ju glömma, masken var nu min bästa vänn och den är som fastklistrad i ansiktet på mig. Och den andra handen håller jag i älsklingen och klämmer i hans hand allt vad jag kan.
sen hör jag barnmorskan säga att jag bara behöver krysta en enda gång till sen kommer vi att får våran belöning, men jag är helt slutkörd i kroppen och orkar inte krysta mer. En hel värk hinner passera utan att jag orkar krysta ut kroppen, för huvudet är redan ute nu. Men då hör jag barnmorskan säga att jag måste trycka allt vad jag har vid nästa värk. Vart jag får krafterna ifrån vet jag inte, men värken kommer och jag trycker på som aldrig förr och poff..... 4 timmar och 45minuter efter första värken kommer DU ut. (bara 3minuter ifrån att födas samma tid som storebror)
- Lättnaden och känslan är svår att beskriva, men det är en sån otrolig härlig, skön, häftig känsla när bebisen tränger ut och man känner sig fri från all smärta -
Jag vänder sedan på mig för att lägga mig på rygg och barnmorskan håller upp våran "lilla" bebis. Jag frågar älsklingen vad det blev, och han svarar med att jag snart får se det själv. Så jag reser mig upp och till min förvåning ser jag en mus. EN MUS! Jag skriker rakt ut... Det är en flicka!!! ...samtidigt som jag börjar gråta av lycka. Jag får ta emot henne för första gången och hon ligger på mitt bröst hud mot hud och vi värmer varandra medans pappa klipper navelsträngen. Nu hade vi blivigt 2 barnsföräldrar och Wilmer hade blivigt storebror, lyckan var så total. Älskade lilla flicka, älskad från första stund precis som storebror. Vi var världens lyckligaste föräldrar.
Sen är det dags att börja krysta ut moderkakan och jag blir undersökt. YES! Ännu en förlossning som jag klarat mig ifrån att spricka som var min värsta mardröm...
Vi blir sedan kvar på förlossningensrummet till strax efter 24 tiden och får mysa tillsammans med vår nyfödda lilla flicka för att sedan få ett rum på BB. Vi sover ingenting under hela natten, utan vi ligger bara och beundrar våran nyfödda lilla prinsessa. Vid 12 tiden dagen därpå får vi åka hem och har då inte ens spenderat 1dygn på sjukhuset från det att vi kom in till förlossningen.
VÅR ÄLSKADE DOTTER WILMA PERSSON - VI ÄLSKAR DIG
Så kul att läsa andras förlossningsberättelser!
Haha jag känner igen det där med att inte frysa pga graviditeten :)