Förlossningsberättelse WILMER


WILMER TOMMY HANS PERSSON

Datum: 11-12-15
Tid: 20,43
Vikt: 3600g
Längd: 51cm


1dag gammal...


Onsdagen 14/12 hade jag tid hos BM, åkte dit 16.00 för en vanlig kontroll (aldrig hade jag trott att nästa gång jag skulle få sätta foten innanför våran lägenhet så skulle vi vara 3 istället för 2). Allt var bra ända tills vi tog blodtryck. Mitt blodtryck har varit perfekt hela graviditeten men nu hade det gått upp avsevärt mycket. Så BM bestämmde att vi även skulle ta ett urinprov. När provet var klart visade det sig att jag hade för mycket äggvita i urinet och BM skickade in mig till förlossningen (som var det enda som var öppet just då) för att det skulle tas lite extra prover.


Efter flera timmars väntan kom svaret… jag hade drabbats av havandeskapsförgiftning. Så dom ville ha mig kvar på sjukhuset på avd 14 kvinnokliniken. Där skulle jag få vila upp mig och bara ta det lugnt, för att sedan bli igångsatt som dom gör med dom som har havandeskapsförgiftning och har kommit såpass långt in i graviditeten som jag var, men så långt hann dom aldrig.

Jag hade dessutom andra planer, jag ville bara hem hem HEM. Jag mådde ju precis som innan, inga värkar utan bara tung i kroppen, ont i ryggen och mellan benen. Men hade jag kunnat vara hemma innan så kunde jag väll fått vara det nu med tyckte jag. Älsklingen åkte hem och hämtade kläder och hygienartiklar till mig, han tog även med förlossningsväskan ifall jag skulle bli kvar länge. Sen efter många tårar med älsklingen som inte fick sova över åkte han hem. Så där låg jag på avd 14 helt ensam, mådde as dåligt. Jag ville vara hemma hos min älskling, eller att han kunde få vara hos mig åtminstonne. Älsklingen skulle upp och jobba dagen efter, men det hindrade inte mig från att ringa gråtandes till han flera gånger under natten för att jag ville hem. Men tillslut nångång vid 2 tiden somnade jag.


Kl. 03,30 vaknade jag igen och behövde gå på toaletten. Jag kissade och torkade mig och skulle precis resa mig upp när jag känner hur något lossar till och pang så gick vattnet. Och jag skojjar inte när jag säger att det forssade ut vatten. Jösses! Så där satt jag på toaletten, fick ringa på klockan efter barnmorskan som fanns på avdelningen. Hon hämtade en blöja åt mig och jag gick och la mig igen. Det första jag gjorde var att ringa hem till älsklingen och berätta att vattnet hade gått. Sen skulle jag höra av mig på morgonen igen efter undersökning av läkaren om vad som skulle hända sen. Men så långt hann vi aldrig. 15min efter att vattnet hade gått satte värkarna igång, ytterliggare 15min senare var värkarna så kraftiga så jag viste inte vart jag skule ta vägen. Ringde återigen på klockan och barnmorskan kom och gjorde en undersökning på mig… 2cm öppen. Med mina kraftiga värkar som kom varranan minut så bestämde dom sig för att skicka ner mig på förlossningen. Så runt 05,30 ringde jag hem till älsklingen igen och sa att han kunde ringa jobbet och berätta att han inte skulle komma för nu var det bebis pågång…


klockan var runt 6 på morgonen och en tjej från förlossningen kom upp till avd 14 för att följa mig ner till förlossningen. Hon följde med mig in till rum 3 som jag fick och lämnade mig där helt ensam. Så där jag satt jag ensam på en pilatesboll och försökte ta mig igenom värkarna så bra som möjligt.


Vid 6.30-7.00 dök min käraste upp, åh äntligen hade jag någon att dela värkarna med. Eller ja ni förstår vad jag menar. Klockan gick, värkarna blev tätare och tätare jag fick lustgas och blev hög. Fast lustgasen tog ju inte bort värkarna som jag hade trott, den gjorde en bara lite små berusad. Rena skiten om ni frågar mig fast ändå vägrade jag att lämna ifrån mig den. Klockan tickade vidare, vi var uppe och gick i korridoren och vid varje värk stod jag lutad mot min älskling och halvgrät för att det gjorde så förbannat ont och jag tyckte så jävla synd om mig själv och ville helst lägga mig ner och dö. Runt 11 tiden gjordes en till undersökning, då var jag öppen 3,5-4cm. Och det var då jag kom fram till att jag orkade fan inge mera. Nu ville jag ha ryggbedövning. Så vid 12 tiden sattes bedövningen och jag var i himmlen. Jösses vad bra jag mådde, jag kunde följa värkarna på dataskärmen men kännde själv inte av dom.



La mig i sängen och där somnade jag i ca 1 timma. Men sen var jag kissnödig och behövde gå på toaletten. Med ryggbedövningen var det lättare sagt än gjort. Jag var helt förlammad från midjan och neråt och kunde såklart inte stå upp själv, så från och med då och varje gång jag var kissnödig rullades en toalett på hjul in till rummet. Åh vad jag kännde mig fräsch, INTE.


Runt 16 tiden gjordes en ny undersökning, jag var fortfarande bara öppen 4cm. Så nu bestämmde dom sig för att sätta in dropp för att hjälpa på förlossningen lite. Första timman gick bra, men sen efter ca 1 timma när dom ökade dosen och värkarna började komma tillbaka var det dags att greppa lustgasen igen. Trotts att den inte hjälpte fick den mig då att tro att den hjälpte lite. Eller jag trodde iallafall att om jag inte använde den skulle värkarna bli ännu värre och dom var ju redan så smärtsamma som det kunde bli tyckte jag.



Jag började tycka synd om mig själv igen, undrade när fan detta skulle få sitt slut. Hur ont kan man behöva ha? Kommer det göra ännu ondare sen? Och ja det kan jag lova att det gör. För varje sekund som gick fick jag bara ondare och ondare och snart viste jag inte vart jag skulle ta vägen. Jag hade så ont så jag spydde, jag greppade tag i lustgasen vid varje värk som kom och tänkte nu dör jag snart. Me så tänkte jag att va fan dör jag så dör jag och det gav mig lite mer energi och jag kunde tackla värkarna lite bättre.


Vid 19 gjordes en ny undersökning, jag var öppen 6cm. Och ytterliggare 1 timma senare var jag öppen 8cm. Sen vid 20.oo hade jag riktigt jävla ont. Älsklingen ringde på klockan och barnmorskan kom och gjorde en undersökning på mig vid 20,05. YES jag var helt öppen. Nu hade det gått fort på slutet och droppet hade gjort sin värkan. Jag var helt slut i kroppen och det kändes som jag inte hade några krafter kvar.


20.09 började det PÅ RIKTIGT. Krystvärkarna satte igång, barnmorskan sa åt mig att gå upp i sängen och där stod jag på alla fyra i sängen och krystade och krystade. Har nog aldrig haft så ont i hela mitt liv. Den smärtan går inte att beskriva mot någonting annat. Det är en kategori helt för sig själv. Fan vad ont det gjorde. jag stod på alla fyra i sängen, slog med ena handen i sängen och hade lustgasen i den andra och älsklingen stod på ena sidan vid mig och var helt fantastisk. Vid varje krystande slog jag hårdare och hårdare med näven i sängen och jag skrek att jag hade ångrat mig, jag skrek att jag ville hem och inte alls vara kvar där jag var. Men nu fanns ingen återvändo.


Sen fick jag höra av barnmorskan att hon såg ett litet huvud, fan vad jag krystade och tog i men det känndes som det bara stod stilla. Va fan kommer han inte snart tänkte jag, jag tryckte och tryckte och skrek och skrek. Och det gjorde så förbannat ont. Men så efter 34minuters krystande känner jag hur min son trängen igenom, kännslan var obeskrivlig. Vid 20,43 fick vi våran belöning, våran son Wilmer var född och jag var världens lyckligaste MAMMA. Fan det känndes så himmla skönt, trycket släppte, värkarna var borta och där låg jag med världens underbaraste son på bröstet och grät av lycka tillsammans med min underbara blivande man som han hade blivit PAPPA.


Nu var han äntligen här.
Vår älskade son WILMER PERSSON - VI ÄLSKAR DIG

Upp